Jag har funderat ett tag på det här med beröm som jag får.
Jag har varit och är väldigt öppen om min operation och vikt. Så när folk frågar svarar jag mer än gärna. Och jag svarar ärligt!
Men så kommer berömmet över att man har gått ner 38 kg. Och det har jag inte riktigt kunnat ta åt mig helt. För jag har tänkt att det är ju inte riktigt på samma sätt om jag hade tränat utan operationen.
Men då blir jag lite irriterad på mig själv. För jag har verkligen gjort det jag har kunnat för att gå ner på egen hand. Jag har tränat och gått ner 18kg och 15 kg vid ett annat tillfälle. Men det har ju inte fungerat eftersom jag alltid går upp det och lite till.
Och nu tränar jag flera gånger i veckan och kan hålla det på en hyfsad nivå. Inte känna att jag behöver vara på gymmet varje dag. Nu har jag som mål att jag ska röra på mig minst fyra gånger i veckan. En dag i veckan är ett styrkepass. Att ha vilodagara utan att få dåligt samvete är möjligt.
Jag jobbar hårt både på gymmet och utanför. Jag tänker mig för vad jag stoppar i munnen. Det är inte som att jag inte äter sötsaker. För det gör jag. Men det är inte i samma utsträckning som förr. Och det känns underbart att jag faktiskt inte kan äta så mycket som jag kunde förut.
Så jag kämpar minst lika hårt som vem som helst. För att bara genomgå en operation utan att jobba med sig själv (psykiskt/mentalt) funkar inte.
Häromdagen hade jag en sån riktig "tjockisdag". Kände mig tjock och allmänt trälig. Men jag motarbetar mig själv mentalt då. Jag kan prova plagg efter plagg och känna mig obekväm i allt. Men då tar jag det mest obekväma och använder det ändå. För jag vet innerst inne att jag inte är så tjock som jag har varit. Så varför ska jag själv intala mig att jag fortfarande är det?
Det går jag inte med på! Så jag tog på mig det obekväma i alla fall. Efter ett par timmar så hade jag inte den känslan kvar längre. Så att motarbeta dom där hjärnspökena fungerade den dagen. Och framförallt så fungerar det för mig.
Det som satt sämst den dagen var träningslinnet.
