Deprimerad??

För exakt ett år sedan sökte jag till min vårdcentral för att jag var så extremt frusen och trött. 
Min tanke då var att jag hade problem med ämnesomsättning. Vilket jag har ätit mediciner för tidigare. Men läkaren gav mig då istället diagnosen lätt eller lindrig depression. 
Jag börjar nu känna igen symtomen från då. Inte att jag är frusen eller extra trött. Utan emotionella känslor som jag tycker kommer igen. Och även tröttheten att ha för mycket folk omkring sig. 
Dock tror jag att det är en mer årstidsbunden depression. 

Jag började jobba natt igen efter att ha jobbat dag/kväll. Och det är så skönt! 
Jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater. Men jag orkar inte med att ha så mycket ljud och rörelse runt mig. Det är för jävla jobbigt! 
Först tänkte jag att det var för att jag har varit sjukskriven i 7 månader. Och därför inte van vid att ha så mycket folk runt omkring. Men jag upplever att vissa dagar orkar jag inte med folk överhuvudtaget. 

Som i helgen när Martins lillebror och hans fästmö var här. Så trevliga och lättsamma så jag borde inte ha ångest över att vara själv med dom. Men jag känner att jag inte har något att komma med. Kände mig mest osocial och klumpig. 
Jag saknade att ha Martin där för att "ta hand" om gästerna. Och då menar jag att hålla konversationer igång. 

Och idag (söndag) sov jag större delen av dagen! Jag somnade runt kl 01:45. Så var det frukost runt kl 11. Men jag orkade inte vara vaken så länge. Så jag la mig strax efter att jag hade ätit klart.  Somnade och sov till ca 14:30. Jag vet att Martin kom in och sa hej då. Men jag vet inte när! 14:30 var jag tvungen att kliva upp ur sängen. Sen dess har jag bara känns mig ledsen och inte alls bekväm bland folk. Det kände jag väl redan i lördags eftermiddag. Men tänkte att det skulle bli lättare om jag kom ut. Vi var några som var och lyssnade på Den svenska björnstammen. Men jag kunde liksom inte ritkigt slappna av och uppskatta showen.  
Jag hade hellre legat i mörkret och lyssnat på musik. Bara vara är skönt. Ibland känner jag att det är skönt att bara få ligga få hålla Martin i handen eller känna att han är där. Inte alltid kramas för det känns kvävande ibland. Men att veta att han är bredvid. Men känns inte helt lätt att förklara varför jag känner så. För det ör lite svårt att få Martin att förstå hur det står till i kropp och knopp när det blir så här. 

(null)
Jag har försökt att få honom att läsa. Men det känns som han inte ritkigt förstår hur jobbigt det är för mig. 
Klart att det är svårt för honom med. Hur ska han veta vad som är fel om jag inte kan säga vad som är fel. 

Förra året fick jag något sammanbrott över en sås. 
Idag blev jag faktiskt riktigt ledsen över en blomma. 
Vi skulle till en av Martins kompisar och gratta henne. Men han hade inte ordnat någon blomma. I förrgår köpte jag mig en vit amaryllis (min favorit blomma till jul). Men så sa jag att han kunde ta den och ge till henne om han köpte en ny till mig. 
För att försäkra mig att han lyssnat sa jag igen att han skulle lova att köpa en ny vit amaryllis till mig. Han svarade då att han ofta köpte blommor till mig. Och det är ju sant att han gör. Men amaryllisen var och känns extra viktig idag. Vilket jag inte kan förklara varför. Men det var min blomma. Men varför jag blir så ledsen över det vet jag inte. 

Det är ett virrvarr där inne just nu. 
Precis som detta inlägg. 
Om ni förstår något av det så kan ni säga till.  
Taggar: #depression #trötthet #utmattning #psykiskohälsa #bättrepåattsägatillnärmanintemårbra #höstvinter;

Komplimang eller inte komplimang

Ögnade igenom lite inlägg på Facebooksidorna för gastric opererade.

Där dök det upp ett inlägg om att folk blir förbannade över kommentaren/komplimangen "vad snygg du har blivit".

Jag tillhör dem som innan min viktnedgång inte riktigt tyckte om mig själv. Jag hade accepterat hur jag såg ut. Men jag tyckte inte själv att jag var snygg eller söt.
Så jag räknade aldrig med att andra skulle tycka det.
Och jag tycker ju själv att jag är snyggare nu. Så varför skulle jag bli upprörd över "vad snygg du har blivit".

Jag vet att jag har blivit snygg och jag känner mig snyggare nu.
Nä, kan verkligen inte bli upprörd över den kommentaren.

Och nu är alla så van vid hur man ser ut så den kommentaren kommer inte så ofta längre.

Förhållande till mat

Jag tycker om att laga mat och har gjort det så länge jag bott ensam. Att äta god mat är även roligt och fyllt med glädje. För det är en form av njutning.

Men så länge jag kan minnas så har även mat varit väldigt ångestfyllt.

När jag var stor så åt jag och njöt av det jag ville. Men efteråt har ångesten krupit på. Efteråt när man har tryckt i sig en hel grillad kyckling själv. Då kom ångesten.
Ofta kunde jag tänka "ditt tjocka h*****e hur kunde du" Att skämmas inför sig själv är så fruktansvärt. Att efteråt knappt kunna se sig i spegeln, för att man ser ett monster.
Vissa dagar tänkte jag att jag inte skulle äta alls. Jag åt ju så mycket igår. Visst jag klarade mig hela dagen. Men sen när eftermiddagen kom då åt man allt i stor mängd istället.
Och så började ångesten om.
Hade jag inte hatat att kräkas hade jag nog kört ned fingrarna i halsen.

Ni som gjort operationen förstår säkert ångesten man bygger upp kring maten.
Men ni förstår säkert också lättnaden efter operationen. Slippa den ångesten och känna att jag får och kan äta vad jag vill. Jag behöver inte må dåligt när jag har en kväll av svulleri.
För jo! Dom dagarna när PMS är som värst behöver jag svulla!

Det känns som allt sånt har släppt nu. Och jag njuter för fulla drag.
Dock tycker jag det har blivit lite mycket mat ute. Men det är säkert inte mer än för andra. Bara att jag saknar att laga mat ibland.
Nu är det ju så mycket roligare att laga mat än förut. Jag har ju faktiskt någon att laga mat åt.

Slänger in denna bild för att jag tycker den är lite rolig. Kan inte tröttna på den!