Jag har inte skrivit på väldigt länge. Men nu har jag något att skriva i alla fall.
Den 8/1 åkte Martin och jag upp till Vemdalskalet för att åka lite skidor och ha det bra i snön.
Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Redan när vi åkte så kände Martin att han hade något på gång i kroppen. Men va tusan allt var ju betalt så det var bara att åka.
Vi hyrde en stor fin timmerstuga med ett litet mindre hus med bastu i intill.
Vi var 8 vuxna och 6 barn.
Så va det det där med skidåkning. Jag hade aldrig åkt utför innan. Så det blev att hyra skidor och gå i skidskola. Vilket var väldigt roligt.
Fick lära mig massor. Grupperna är för 14 personer. Men vi började bara med 3 personer. Så hoppade en av efter första lektionen så vi var 2 kvar. Blev nästan som privatlektion.
På måndagkvällen skulle vi basta och vi tjejer började. Så otroligt skönt och vi tog ett dopp i det kalla vattnet som rann i en bäck bredvid bastun. Jag kan skvallra om att killarna gjorde det inte.
Så var det film och trevligt sällskap på kvällen.
På tisdagen kände sig Martin sämre så ingen skidåkning för honom. Men han kom och tittade när jag åkte med skidskolan.
På onsdagen var det dags för sista lektionen och ett åk med dom andra tjejerna efteråt.
Vi åkte en tur i en grön backe. Och sedan kom vi överens om att vi skulle ta röd backe och vi skulle ta det väldigt lugnt.
Men så hände det!
Det som jag var rädd för. Jag körde omkull och skadade mitt knä.
En av tjejerna fick åka ned och säga till personalen som fick komma och hämta mig i backen.
Och när jag satt där i backen ville jag bara tjuta. Men jag fick säga åt mig själv att inte göra det.
Så lastades jag ned i kärran.
Någon av tjejerna hade ringt Martin så han kom. Och när jag fick syn på honom kunde jag inte hålla emot gråten längre.
Sedan fick vi order om att åka in till Hede för att röntgas. Och röntgenbilderna såg inte så väldigt roliga ut. Men jag slapp åka upp till Östersund och det var ingen brådska med att åka hem.
Jag ville stanna i stugan för Martins skull. I fall han skulle friskna till och orka åka något. Så jag fick en gipsskena och några smärtstillande med mig hem.
I Hede på läkarmottagningen där var det inte så mycket folk och stämningen var väldigt bra. Vi skrattade och skämtade mycket. Vilket underlättar vid sånt här tillfälle.
Sedan var det bara att åka hem och ta det lugnt.
Martin blev bara sämre och jag hade mest ont och var uttråkad. Så på lördagen när vi åkte hem hade Martin fortfarande feber och ändå orkade han köra hela vägen hem. Inte för att han hade något annat val men jag tyckte så synd om honom.
Vi stannade i Västerås hos hans pappa så han kunde vila ett tag.
Fortsätter med mer i nytt inlägg. Är galet trött här nu och har lite samtal som måste ringas.