Kunde inte riktigt äta all filmjölk.
Sedan kunde man ligga kvar en stund till innan det var dags att träffa dietisten.
Det var då när jag försökte klä mig yrseln kom. Tog på mig min onepice och fick lägga mig igen. Sedan när jag skulle gå och träffa dietisten fick en sjuksköterska hjälpa mig. När jag väl satt vid bordet så satt jag bara och fokuserade på andningen. Men jag fick hjälp tillbaka till sängen. På vägen började jag gråta. Kändes som ett misslyckande att inte kunna sitta med och prata med dietisten. Så då brast det bara för mig. Sen låg jag och grät en stund.
Det blev bättre efter att jag fick i mig mellanmål. Och det var dags att träffa läkaren och gå igenom några punkter innan vi fick åka hem.
Så kom Therese och hämtade mig. Dock ska hon föda om två månader och jag tyckte så synd om henne att behöva bära allt. Men axlarna klarade inte det.
Sedan åkte jag med Therese hem till dom. Sov första natten där och det kändes bra. Men det var ännu skönare att komma hem.
Fantastiskt att få krypa ner i min egna säng.