Och igår slog det mig att jag nog tycker väldigt mycket om honom.
Jag har aldrig spenderat så här mycket kvalitetstid med någon annan kille någonsin. Har träffat en man en längre period. Men inte så här ofta som jag träffar M.
Och jag känner nu att jag kommer sakna honom i helgen. Han ska ner till Halland och firar midsommar med vänner och jag firar med familjen och släkten.
Så det dröjer ett tag innan vi ses igen. Det känns för jävligt men jag tänker att det är bra att vara ifrån varandra lite med. Så man faktiskt har en chans att sakna varandra.
Jag funderar på att skriva någon harang om att jag kommer sakna honom. Men jag vet inte. Jag är livrädd för sånt här känslokraffs. Det har ju gått så jävla illa innan.
Första och senaste gången jag sa "jag älskar dig" till en kille så skrattade han åt mig. Man blir lite tillplattad och tom då.
Även rädd för att killen som i vanlig ordning bara skiter i att höra av sig.
Inget om att han inte vill ses mer för att det känns fel. Utan han bara slutar svara. Efter några gånger blir man trött på att få sitt hjärta trampat på.
Jag tänker ibland att jag måste bli bättre på att förmedla det jag känner men det är så svårt. Är det bara jag som är något förstoppad när det kommer till att yttra sina tankar och känslor till killar.
Jag har mött tre av hans kompisar.
Det här kan låta konstigt men att han vill pussas när dom är med är väldigt konstigt för mig. Aldrig varit med om liknande. Och jag kan nog uppfattas som stel när han gör det. Jag blir ju glad för att han vill visa det öppet. Men jag är så sjukt ovan att någon visar ömhet eller närhet offentligt.
Vad har ni för erfarenheter kring kärlek? Bra, dåligt eller kanske både och?
Det sägs ju att man ska kyssa många grodor innan man hittar sin prins.
Hoppas ni får en fantastisk midsommar. 