Men det här handlar om vad som till stor del ligger till grund för mitt beslut för operationen. Att jag var rädd för att drabbas av diabetes och bröstcancer är en stor del.
Det finns dock något som är större. Och det har jag kämpat med egentligen sen början av högstadiet. Det blev bara ännu mer tydligt under gymnasiet.
Orden "du måste älska dig själv för att kunna älska någon annan". Dom är så sanna och riktiga. Men så här nästan ett år efter operationen kan jag säga att jag har nog aldrig älskat mig själv fören nu.
När man i högstadiet får höra att man har bussarsle och att man är ett fetto så slutar man älska sig själv. I nian gömde jag mig i stora tröjor. Jag gick i fleecetröjor mitt i sommaren! För att jag redan då hade svårt att köpa kläder på vanliga avdelningen. Jag minns att jag köpte byxor från Vero Moda i storlek 44. Men dom satt egentligen alldeles för tajt. Och vem vill egentligen gå på "tjockisrutan" när man går i högstadiet. Men jag hade mina stadiga kamrater som tog mig för mig.
Sen började jag gymnasiet. Första året gick. Jag passade inte in någonstans tyckte jag. Och tycker man själv inte det så gör man inte det. Kände att jag inte hade något gemensamt med någon i min klass. Ingen var elak eller dum emot mig. Men jag tyckte att det fanns två grupper i min klass. Dom sportiga och sedan dom populära. Och inget fel på någon av dom grupperna. Men jag var inget av dom.
Och jag minns att jag under andra året kände mig mer och mer ensam.
Jag tänkte flera gånger att det bara var två år kvar sen är jag klar. Jag behöver bara bita ihop och stå ut lite till.
Men det gick inte. Frånvaron från skolan blev mer och mer. Jag kunde ligga och sova länge. Och när mamma och pappa tyckte det var konstigt tog jag bussen till stan och satt på biblioteket. Och där kunde jag sitta och inte göra ett dugg i flera timmar. Och så löpte det på länge.
Sista året när det var projektarbete i skolan så valde jag dikt och novellsamling egentligen pga att Linda tog det. Det var en vän att lita på. Men projektarbetet var det ända jag gick på sista året. Har inte ett betyg från någon annan kurs från tredje året. Och jag var inte speciellt bra på dikter eller noveller. Rätt kass faktiskt. Men med hjälp av mina kamrater lyckades jag väl krafsa ihop några texter.
Men sista året på gymnasiet och några år framåt var fruktansvärda. Jag grät mig själv till sömns många gånger om. Varje kväll skulle jag till och med säga. Att känna sig så ensam och bortglömd som människa är fruktansvärd. Det finns egentligen ingen som kan göra något åt det. Jag har några gånger tänkt att alla runt omkring mig skulle få det lättare om jag inte fanns. Längtan efter att inte vilja finnas kvar i livet skrämde skiten ur mig då.
Men det gick en period inte göra något åt. Det kom och gick som den ville känslan.
Tror det började ljusna när jag började jobba. Känna att jag fyller ett syfte och ett jobb som jag blev rätt bra på. Det vände sakta men säkert. Men ensamheten fanns kvar.
Man behöver inte vara ensam för att känna sig ensam. Tvärtom! Det är känslan av ensamhet som är det farliga. Sen har jag trivts med att vara ensam väldigt mycket.
Men kom ihåg skillnaden mellan att vara ensam och att känna sig ensam.
Jag började läsa till usk och det gick bra. Men sista halvåret hängde på en skör tråd en stund.
Efter det blev det mer jobb och jag flyttade hemifrån. Jag började känna mig mindre ensam men långt ifrån helt.
Det flöt liksom på. Ibland grät jag mig till sömns och ibland inte.
Sen kommer man till alla dieter och skit man har provat för att gå ner i vikt. Jag har varit med i Viktväktarna, testat lchf, GI, halva tallriken grönsaker, tränat som en tok, pulver, tabletter som hette allie och en helskotta massa annat.
Med Viktväktarna gick jag ner runt 11kg tror jag. Men jag var konstant trött.
Då fick jag hjälp av skolläkaren och fick remiss till VC för provtagning. Låg då på gränsen till problem med ämnesomsättningen. Gick då upp allt igen och lite till. Har efter det provat diverse saker.
Så sent som 2012 hade jag en träningsperiod och jag gick ned 15kg. Sen fick mamma bröstcancer och pappa var med om arbetsplatsolyckan ( kan skriva mer om det sen, om någon vill veta).
Då la jag träningen på hyllan och det fick liksom vara. För helt ärligt så var mamma och pappas sjukdom/olycka viktigare.
För mig är familjen viktigast.
Så då gick jag upp lite. Men jag kom igång med träningen och gick ned lite igen. Men så rann det ut i sanden för att psyket orkade inte med allt.
Det blev efter det lättare att acceptera att jag var tjock än att göra något åt det.
Och det ska ni veta att den psykiska påfrestningen som man utsattes för 2012 tar många år att återhämta sig ifrån. 2013 blev lite lättare. Men då höll jag inte på att kämpa med mig själv i den utsträckningen som jag gjort innan.
Och här 2013 så vänder tron på mig själv och vad jag är kapabel till. Att ta körkortet var en stor vändning för mig. Jag klarade av något!
Hon som inte klarade av gymnasiet eller med nöd och näppe klarade av att bli usk, klarade av att ta körkort. Förstår ni känslan av att kunna något sånt var stort. Och jag gjorde det på ca en månad. Det var fantastiskt!
Dock fortfarande accepterat att jag vägde runt 118 kg.
2014 började jag jobba dag på blåvång. Och det var ett fantastiskt roligt år. Lärt känna en massa människor som jag fortfarande har kontakten med. Fantastiskt bra arbetsgrupp och vänner.
Men det här med dagtid var inte min grej. Men jag fick erfarenhet. Och med rätt folk runt sig växer man också som människa.
Slutet av 2014 började jag läsa på om gastric bypass och började luta mer däråt. Men fortfarande osäker.
Men så började jag jobba på timmermannen och träffade Zandra. Och vi klickade direkt!
I slutet av januari skulle hon på möte om gastric och jag fick följa med. Det är jag evigt tacksam för.
Att få möjlighet att höra vad dietisten och kirurgen hade att säga var värdefullt. Och att efter få möjlighet att ställa frågor till kirurgen var ännu mer värdefullt.
Och det som kirurgen sa om viktnedgången stämmer så väl. Det hon sa var "det överviktiga har problem med är inte att gå ned i vikt, det är att bibehålla den nya vikten". Och prick då kände jag att jo det här kan hjälpa mig. Både med att bli den person som jag VILL vara, inte behöva acceptera det jag är. Och rädslan för bröstcancer och diabetes.
Så jag fick in min remiss i början på februari och 20 april opererades jag.
Jag ångrar inte en minut. Inte ens under den tiden jag låg inne på grund av stoppet.
Och vet ni vad det här har gjort för mig? Jag har börjat vågat göra saker.
Jag mår tusen gånger bättre än vad jag någonsin gjort!
Jag vill vara mer social, träffa nya människor, jag känner mig mer öppen för alla människors olikheter och jag VÅGAR ta chanser.
Jag utvecklades på mitt jobb att jag tillslut vågade söka nytt jobb! Jag vågade flytta från trygga Skärblacka. Jag ska för första gången gå på festival i år. Och det kan tyckas låta töntigt. Men min övervikt gjorde mig så fruktansvärt hämmad rent socialt. Så att gå på festival och bara vara klumpig lockade inte. Tyckte mer om att vara hemma som en liten tant. Jag tycker om att vara hemma nu med. Men inte i samma utsträckning som förr.
Och jag vågar dejta! Och då menar jag inte bara träffa killar för lite roligt, som det alltid har varit förut. Utan nu faktiskt dejta på riktigt. Det är nytt för mig! Att en kille/man skulle vilja något mer än att ha sex.
Och jag tänker nu varför skulle dom inte vilja det. Jag är ju en fantastiskt människa.
Skrev ju för ett tag sen att jag trivs som singel och det gör jag. Men man kommer ju inte backa om man råkar stöta på kärleken. Men jag känner ingen stress med det.
Men ni ska inte glömma att man får jobba med sig själv och sin vikt fast man har gjort en operation.
Jag kommer få slita för att inte gå upp. Men jag har nu ett verktyg som hjälper mig.
Har ni orkat läsa allt så är ni fantastiska. Och jag hoppas jag har något sammanhang. Tappar lätt tråden när man skriver så långt. Lämna en kommentar om ni vill.
Jag försöker alltid svara på frågor eller kommentare.
