Barnmorskan eller sköterskan räknade ut att jag var i femte veckan i onsdags så jag är på väg in i vecka 6.
Jag är inte rädd inför aborten men jag är lite rädd för att det ska göra fruktansvärt ont! Men jag är bestämd och den 16/3 ska jag till KK.
Dom nämnde en hemmaabort i telefonen. Men jag får se hur det blir. Vet ju inte hur mediciner fungerar på mig efter op eller om det ens är tabletter jag ska ta. Så får se hur det blir med det.
Någon frågade om jag hade tänkt igenom det här med aborten. Och ja det har jag.
För det första har jag och snubben inte den typen av förhållande.
För det andra så är jag inte redo alls. Och jag är inte redo för att uppfostra ett barn själv.
För det tredje så händer det så mycket runt mig nu. Nyss flyttat, nytt jobb och det känns som det är min tur att "blomma".
Och vi skyddade oss! Lika bra att säga det innan någon börjar undra över det. Men inget är ju 100% säkert tydligen.
Här om dagen var jag väldigt ledsen. För det här känns så fruktansvärt "fel" i hela kroppen. Inte i att jag är sjuk. Men det är inte vad jag vill.
Jag vill lägga all min energi på träningen och komma i form. Eller i alla fall i den formen jag vill vara i. Även komma i mål med vikten. Så det här känns som ett stort hinder som jag för tillfället inte kan ta mig över.
Och den delen med maten går åt helvete just nu. Men har sagt att det får göra det nu fram till att kroppen är i normalt tillstånd efter aborten.
Min kropp skriker sov eller ät! Hade inte Hanna funnits igår hade jag legat och sovit hela förmiddagen.
Känner mig så trött mesta dels. Sen om det beror på att jag jobbar dag eller om det beror på fröet (kallar embryonet fröet, fråga inte varför). Eller så kanske det beror på båda delarna. Men jag är trött. Idag har jag verkligen tvingat mig själv till att fixa här hemma.
Hade jag inte gjort det hade jag legat och sovit hela dagen.
Det positiva med det här är att jag nu vet att jag vill ha barn i framtiden.
Nu kommer jag låta lite konstig i skallen. Men jag har läst på om dom här veckorna. Och nästa vecka ska tydligen hjärtat börja slå. Och det är ju fantastiskt! Tänka sig att kvinnan kan bära runt på en människa i magen är fantastiskt. Och det är det som gör att jag nu vet att jag vill ha barn i framtiden. Men utan att tveka om aborten.
Hoppas nu på att folk accepterar mitt beslut för det är bestämt.
Och när jag väl tänker skaffa barn så ska det ske när jag är redo. För när bäbisen ska komma så ska han eller hon vara välkommen. Han eller hon ska vara älskad av två föräldrar och ska prioriteras före allt annat. Och nu känner jag att jag inte kan ge en bäbis all min tid utan att förmodligen bli bitter.
Så beslutet är taget med både hjärta och hjärna. Ingen vill väl känna sig ovälkommen?
Blev det något sammanhängande i inlägget :)